Rättskrifningens grunder

OM SVENSK SKRIFT. 25

1 uttrycket "Hur gick det till?”, men icke i "Han gick till sjöss; likaså sitt i Sitt, kära du! men icke i Sit stilla!" Skulle nu skriften följa uttalet, så borde man i de förra exemplen skrifva till och sitt, men i de sednare til och sit. En sådan stafning vore visserligen fonetisk", men ytterst opraktisk, enär den för gemene man blefve orimligt svår att felfritt tillämpa. Då nämligen, såsom vi nyss påpekat, de med tonvikt försedda formerna vida lättare än de andra fastna i minnet, så skulle den skrif- vande ideligen frestas att skrifva til, sitt o. d. — ja till och med tro sig uttala dessa former — i stället för fi, sit

0.8. v. Vi hafva sålunda återigen stött på ett fall, då

vi måste afvika från uttalsgrundsatsen, emedan dess till- lämpande strider mot rättskrifningens högsta lag. Man bör alltså i skrift icke återgifva mer än den ena af de nyssnämda uttalsformerna, och efter hvad vi ofvan utvecklat, kan det icke vara tvifvelaktigt, hvilkendera vi böra välja. Vi böra tydligtvis återge det uttal, som ordet äger, då det har tonvikt. Men härigenom kommer endast ett mindre antal ord i hvarje sats att erhålla en fullt ljudenlig staf- ning, nämligen de jämförelsevis få, som hafva tonvikt. Genom en dylik stafning blir uttalsgrundsatsen visserligen icke fullständigt upphäfd, men den blir det i högst vä- sentlig, grad. Eller rättare sagt, den erhåller en helt annan innebörd, än den förut ägt. Den bjuder nu icke att skrifva efter uttalet, sådant detta värkligen är, utan sådant det under en viss förutsättning skulle vara, näm- ligen i fall man uttalade hvarje ord utan allt sammanhang med de öfriga i samma mening. Detta är hvad vi kalla skriftuttalet.

I 9. Sammanfatta vi nu allt, som vi i det föregående framställt rörande stafningens grunder, så finna vi, att uppgiften för en värkligt praktisk rättskrifning — i mot- sats mot å ena sidan en vetenskaplig fonetisk skrift, & andra sidan en etymologisk, analogisk, ideografisk eller usuell stafning — blir att tillämpa följande grundlag:

Skrif med minsta möjliga besvär för dig själf så, att din läsare med minsta möjliga besvär rätt uppfattar, hvad du menar.

Verdandis småskrifter. 42. 2

RT a ER EN rr nr RR SR ren ora i rn Er nr km a 2

SRS,

[en RS ERE

ek fy HD

3