Rättskrifningens grunder

34 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.

officielt språk) i motsats mot "landsmål" (eller dialekt), menas det språk, som gäller för hela riket, d. v. s. det som är användbart såsom ett gemensamt meddelelsemedel för rikets innebyggare och såsom sådant allmänt god- kännes samt i följd däraf eftersträfvas, om också endast en mindre del af rikets innevånare lyckas att fullt nöj- aktigt tillägna sig detsamma. Man bör sålunda t. ex. skritva tagit, präst, om man vill skrifva svenska, men ftajji, prest, om man vill återge stockholms-dialekten; båt, arj äro svenska, bat, arg däremot gutniska (Gotlands dialekt) o. s. v. Men äfven riksspråket inrymmer inom sig flera olika uttal, allt. efter den s. k. högre eller lägre sti/, som användes, . Så t. ex. äro uttalen ladugården, laggården och laggårn alla tre att anse såsom tillhörande riksspråket, men det första tillhör en högre, det sista en lägre stil än den, som i det personliga umgänget vanligen användes. Af dylika stil- arter kan man urskilja en mängd oiika slag alltifrån det "finaste" till det "gröfsta" språk. Så snart man icke har till sin särskilda uppgift för tillfället att just framställa någon af de lägre stilarterna, bör man i skrift återgifva den högsta af dem alla, den s. k. högtidliga (eller oratoriska) stilen, d. v. s. den som användes i kyrkligt och annat högtidligt föredrag samt i (högtidlig) sång. Denna bör — så snart icke fråga är om särskild stilmålning — väljas bl. a. därför, att den redan väsentligen ligger till grund för vår nuvarande skrift, och man sålunda i denna be- höfver vid en reform vidtaga mycket färre ändringar, än om man valde att lägga en annan stil till grund för skriften. Man bör alltså t. ex. skrifva ladugården, jag, mig, sade, mycket, icke laggården, ja, mej, sa, mycke, hvilka senare former böra sparas för att därmed särskilt karaktärisera lägre stilarter; och man bör skrifva ord, "barn, ehuru r sällan höres annat än i sång, under det att annars r-ljudet sammansmälter med det följande d- eller zn-ljudet till ett s. k. tjockt d eller n.

Andtligen må påpekas, att hvarje ord har i någon mån olika uttal, allt eftersom det för tillfället är af större eller mindre vikt för det rätta uppfattandet af meningen. I förra fallet uttalas det — för att kunna bättre intränga i åhörarens öra, medvetande och minne — med tonvikt; i sednare fallet däremot icke. Därför har t. ex. fill tonvikt