Rättskrifningens grunder

OM SVENSK SKRIFT. 13

urholka, gjuta men göt (icke gjöl), skjuta men sköt, gjorde men göra, sorg men sörja (icke sörga), svalg men svälja o. 8. V. Man skrifver äldst med d på grund af äldre, men minst (icke mindst) trots mindre och bäst (icke bätst eller bättst) trots bättre; Uikaså ridt (för ritt) efter rida, men snitt (icke snidt) trots snida; godt (för gått) efter god, men förstått och förstådd trots förstod; fotgängare (för -jängare) efter gångare, men höja (icke höga eller högja) trots hög och plöja trots plog. Att skrifva. mest (för mäsf) efter mera är lika orim- ligt som det vore att stafva sest (för sist) efter sedan eller färre (för färre) efter jä. G i morgse efter morgon "är lika obefogat som d i andka (för anka) efter and; d i kalladt, rödt efter kallad, röd icke förnuftigare än n 1 ett tagen! (för taget) efter tagen eller mint (för mitt) efter min. Hvar- för skall d i förvända behållas före det tillagda ti förvändt, och icke likaväl före det tillagda d i förvänd, som förhåller sig till förvända på samma sätt som klädd till kläda? Skall den och det (för dän och dä?) rätta sig efter de, så kan lika gärna fot rätta sig efter fötter och sålunda skrifvas för. — I ett bestämt fall däremot både kan och bör, för att icke säga måste, samhörighetsgrundsatsen tillämpas, nämligen då uttalsgrundsatsen icke lämnar tillräcklig väg- ledning för stafningen, antingen därför att uttalet är sväf- vande, så att det icke af detsamma fullt tydligt framgår, hvilken af de i svensk skrift förekommande bokstäfverna i det föreliggande fallet borde på grund af uttalet användas; eller därför att den talande åsyftar att uttala ett visst ljud och i följd däraf lätt råkar att tro sig ha åstadkommit detta ljud, äfven då en närmare eftertanke skulle kunna visa, att så icke varit.fallet. Det förra ha vi ett exempe på uti ordet snabbt, som strängt taget hvarken uttalas såsom snabbt eller snappt, utan såsom någonting midt emellan. Det senare är händelsen t. ex. i mottaga, som värkligen uttalas såsom motaga, ehuru de fästa tro sig frambringa två 1ljud, såsom deras afsikt ju är. I båda fallen beror företeelsen därpå, att betydelsesammanhanget mellan vissa ord är så innerligt, att man vid uttalandet af det ena nästan med nödvändighet kommer att tänka på och så godt sig göra låter efterlikna det eller de andra 3å är företrädesvis förhållandet med s. k. böjda och sam- mansatta ord, hvilka därför inom ofvan angifna gränser