Sida 12
2. Om svensk skrift
sosiä
> AE = å gt > SE
6 ERA
espn om NTA IGBENVNRE VAR DE ANNE RNE 146
12 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.
3. Våra bokstäfver äro lånade från latinet. T följd däraf kom man vid det ursprungliga uppgörandet af den svenska skriften att alltför slafviskt följa latinets stafsätt äfven i sådana punkter, där detta, om också: för latinet ändamålsenligt, dock icke var det för svenskan. Härpå beror bland annat det förhållandet, att svenskan — liksom latinet — använder 4 i stället för & framför v (t. ex. qvinna) och x i stället för k+s (t. ex. lax). Härpå beror också den svenska skriftens värsta lyte: saknaden — liksom i latinet — af särskilda tecken för de s. k. s/-, tj- och ng-ljuden. Att längre låta sådana svåra missförhållanden äga bestånd finnes intet förnuftigt skäl, men beklagligtvis äro de värsta lytena också de svåraste att bota. Så, äfven här. För- söken att skapa de tre nya bokstäfverna torde tillsvidare komma att stranda bl. a. därpå, att ingen för närvarande har den makt och myndighet i hithörande frågor, att han lär få obestridt tillvälla sig rollen af skapare:
4. Skriften söker ofta antyda ordens betydelsesam- manhang, när ett sådant äger rum mellan tvänne ord, som i fråga om uttalet delvis öfverensstämma, delvis icke öfverensstämma. Detta antydande sker då genom att låta det kortare eller ursprungligare ordets bokstäfver ingå i det längre eller oursprungligare, så långt detta påminner om det förra; äfven om dessa bokstäfver därigenom skulle komma att beteckna något annat, än de annars plåga göra. Därför skrifves t. ex. hafvet (i stället för havet, såsom det fordom skrefs) på grund af haf (hvars f förklaras enligt 1 ofvan), festa (för flästa, som man skref fordom) i likhet med
flera, tretton efter tre, rensa efter ren, sagt (för sakt) efter säga,
landtmätare (för lant-) efter land, jämnt (för jämnt) efter jämn > 0. s. Vv. Detta är att tillämpa den s. k. samhörighetsgrund- satsen eller den analogiska (analogi = motsvarighet) staf- ningsgrundsatsen. Denna är i sin allmänhet alldeles för- kastlig, först och främst emedan dylika stafningar äro vilse- ledande i fråga om uttalet, utan att de göra något gagn i annat afseende; ty betydelsesammanhanget lär nog dess- förutan uppfattas lika väl som i fråga om t. ex. så helt och hållet olika ord som är och var; jag, mig, vi och oss; liten och mindre. Men den är det också, emedan den icke med någon sorts följdriktighet tillämpas, och konsten sålunda är ytterst svårlärd. Man skrifver t. ex. hål, men
Källa: Project Runeberg ·