Rättskrifningens grunder

16 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.

begriplig som talet, äfven om den ljudtroget återger dett: sednare. Den saknar nämligen ett talets viktiga hjälpmedel för vinnande af full begriplighet, saknar hvad vi kall: "situationen". Dit räkna vi då den talandes omgifning för tillfället, hans åtbörder (t. ex. pekande), minspel, tonfall, afbrott i talet m. m. dylikt, som stundom kan vara af den allra största betydelse för rätta uppfattningen af det sagda. Kan nu skriften genom några af sina särskilda tillgångar ersätta saknaden af nyssnämda hjälpmedel, så blir den naturligtvis därigenom i och för sig endast så mycket fullkomligare. Men vidare kan det hända, att talet, trots all därpå nedlagd omsorg, på grund af sin naturliga be- skaffenhet icke kan bli så otvetydigt och uttrycksfullt som önskligt vore. Kan då skriften i följd af sin särskilda beskaffenhet i föreliggande fall klarare och tydligare än talet uttrycka tanken och sålunda vara ett bättre språk än det sednare, så bör detta naturligtvis icke förmenas detsamma, utan är tvärtom i högsta grad att anbefalla; så långt det kan ske utan att oskäligt öka svårigheterna vid skriftens inlärande och användande. Det är därför full- komligt i sin ordning, att skriften — äfven då talet icke gör det — skiljer mellan tvänne ord och ett enda ord. Detta sker genom användande af tomrum, t. ex. kan hända (= är möjligt) men kanhända (= möjligen), förgät mig ej (= glöm mig icke) men förgätmigej (en blomma). Fler att skriften skiljer mellan tvänne satser och en enda sådan; hvilket sker medelst vissa skiljetecken, t. ex. det ädla, barnet ville, utvecklas hos den mogne mannen och det ädla barnet ville utvecklas hos den mogne mannen. Eller att den, medelst vissa andra skiljetecken, angifver ordets eller satsens olika praktiska innebörd — i talet ofta uttryckt genom tonfallet — &. ex. Det tror du. Det tror du! Det tror du? Eller att genom ännu andra tecken angifves, det ett uttryck tages i en ovanligare eller alldeles särskild betydelse, t. ex. han reste med Albert Ehrensvärd" (= en ångbåt) och han reste med Albert Ehrensvärd (= en person). Ett hithörande viktigt fall är vidare det, då skriften upplyser, att ett ord icke brukas som artnamn, utan som egennamn. Detta sker genom att använda "stor" i stället för "liten" bokstaf, t. ex. Karl (en viss mansperson) och karl (mansperson i allmänhet), Dufva (viss person) och dufva (en fågel), Kullen