Rättskrifningens grunder

ar RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.

accent, t. ex. la'm (jfr lam), ku'sja (kuscha; jfr dusja = duscha), dä'st (jfr häst), snart (jfr snön),

Vi kunna alltså för tonviktsbeteckningen uppställa följande regler.

I 40. Ligger tonvikten på annan stafvelse än den första i ett ord, så accentueras den vokal eller konsonant, som tonvikten företrädesvis tillkommer, t. ex. ide', bete! sig, kvarte'r (qvarter), duka't, baro'n, leka'men, frieri'; maske'rad, ma- skera'd; bekan't, talang", madras's, ejän"tlig (egentlig), marsjal'k (marskalk; jfr marsjalk med något afvikande betydelse).

I 41. Har vokalen i ett ords första stafvelse tonvikt, så betecknas detta icke, t. ex. te (icke té), fe (fé), fela, resande, vårda, ärla, varna, vidrig. Skulle undantagsvis ett angifvande af förhållandet befinnas nödigt, så kan detta lämpligen ske medelst vokaltecknets accentuering i föl- jande fall:

1. Före m och 3, t. ex. då'm (dome), da'm (jfr dan), äm (jfr dm = om), ga'men (jfr amen), krä'mare (jfr domare), rå'ma (jfr döma), lå'sj (jfr galåsj"), pa'sj Öfr hederspasja).

2. Före två konsonanter (utom rd, och då den sednare konsonanten är Il, n eller 7), t. ex. wvi'ste (af visa; jfr viste af veta), svans (af svan; jfr svans), ha'lt (af hal; jfr haln), mört (af mör; jfr mört), jä'st (af jäsa; jfr jäst).

I 42. Då den på en vokal följande konsonanten har tonvikt (hvilket vid högtidligt uttal aldrig är förhållandet med Ah, v och /j), så betecknas detta (utom hos /, m, ng och s/) medelst dubbelskrifven bokstaf i följande fall: i ordets slut, före vokal och före I, a eller r. T. ex.

bb i stubb, gubbe, kabbeljo (kabeljo), hybbeka (hybeka), bubbla, drabbning;

dd i kladd, bädda, jåddla (jodla), räddning, bläddra;

NA straff, kaffe, våffla, träffing, saffran;

gg i dagg, ligga, uggla, byggnad;

kk (icke ck) i sukk (suck), åkk (och, ock), sikksuk (zigzag), drikka (dricka), kukku (kuku), frukkåst (frukost), artikkel (ar- tikel), pärpendik' kel (perpendikel), fakkla (fackla), tekknisk (tek-

nisk), snikkra (snickra);