Sida 33
3. Svensk. rättstafningslära
SVENSK RÄTTSTAFNINGSLARA. 32
k, t. ex. tjälke (kälke), tjök (kök), katetje's (katekes), uttjik (utkik); hj, t. ex. ltjortel (kjortel), tjol (kjol).
B. Tonviktens beteckning
I 39. Af en värkligt god tonviktsbeteckning fordras naturligtvis, att den följdriktigt utmärker, dels hvilken stafvelse inom ordet, dels hvilket ljud inom stafvelsen det är, som framför andra har tonvikt. Hvad nu det första beträffar, så är förhållandet inom svenskan sådant, att tonvikten vanligtvis tillkommer ordets första stafvelse (detta äfven 1 händelse ordet har två tonviktiga stafvelser, i hvilket fall den förra af dem är något starkare än den andra, t. ex. bruk'sbokhållare). På grund häraf behöfver detta så vanliga fall icke särskilt utmärkas, utan man kan nöja sig med att beteckna undantagen, d. v. s. de fall då tonvikten ligger på en annan stafvelse än den första. Detta bör då i öfverensstämmelse med den be- teckning, vi redan i några ord (t. ex. idé, armé 0. 8. v.) äga, ske genom att förse stafvelsen med accent, t. ex. duka't (jfr dukat). Hvad åter beträffar tonviktens plats inom stafvelsen, så är förhållandet vanligen det, att vokalen har tonvikt, t. ex. tal, tala; mera sällan den därpå följande konsonanten, t. ex. tall, fylla. Altså är det detta sednare fall, som behöfver i skrift betecknas, och detta sker lämp- ligen, 1 enlighet med hvad hittills varit brukligt, genom konsonanttecknets dubbelskrifvande. Emellertid är det i några vissa bestämda fall tvärtom just det vanliga, att tonvikten ligger på konsonanten. Detta äger alltid rum, då konsonanten är ett j- eller ng-ljud, t. ex. aj, svaja, sång, sjunga; och det är vanligen fallet, då konsonanten antingen är ett m- eller s-ljud, t. ex. tom, amen, dusj, vysja, eller då den följes af ännu en konsonant (dock icke /, n eller 7), t. ex. häst, stark, smärta, önska. I dessa fall är det sålunda öfverflödigt att beteckna konsonantens tonvikt, och därest det någon gång för tydlighetens skull vore nödigt att utmärka tonviktens plats, så är det undantagsförhållandet — det att vokalen i dylik ställning har tonvikten — som behöfver betecknas, och detta bör i så fall ske genom
Källa: Project Runeberg ·