Sida 10
II. Befästningar
Medeltidens Stockholm var på alla sidor omgifvet af vatten, i öster och väster af fjärdar, i norr och söder af sund. Landförbindelsen måste således riktas mot norr och söder, öfver sunden måste broar slås. I stadsmuren måste portar finnas mot norr och söder, men dessa måste vara särskildt skyddade. Det förefaller som om man, på grund af erfarenhet, ansett att de svåraste anfallen mot staden voro att vänta från norr, hvadan man funnit nödigt att åt den norra porten gifva en starkare försvarskraft.
Stadsmuren ensam var dock ej tillfyllest att befästa staden. Redan i äldsta tider voro pålräckor nedslagna i vattnet närmast stadens område. Kanske var en viss port mera utrustad än de andra med värn. Stadens norra del var uppenbarligen den yppersta. Där låg rådhuset mellan sankt Nikolai kyrka och stadens förnämsta torg, i hvilket de förnämsta gatorna utmynnade. Därinvid låg det starkt befästade slottet.
Det är sannolikt, att det är den norra porten, som är afbildad i stadens tvänne äldsta sigill. Den norra porten var dubbel och hvardera porten var, för säkerhetens skull, anbragt i ett högt och starkt torn. Porttornen voro således tvenne. I Stockholms stads skottebok talas om det 'yttersta' norra tornet, hvilket förutsätter att det äfven fanns ett innersta.
Källa: Project Runeberg ·