Sida 52
IV. Slottet
lag. Någon synnerlig omsorg hade väl ej alltid blifvit nedlagd på de många till- och ombyggnaderna, och ej heller synes man hafva ägnat tillbörlig omsorg åt underhållet. Redan i konung Eriks tid heter det, att Kgl. M:t tager en stor skada däraf, att hvad som tillförene är byggdt i Stockholm, det begynner nu falla ner och fördärfvas. Konung Johan klagar 1588, att taken öfver våningarna ej hålla tätt, och »förundres Kongl. M:t och synes vare fast selsampt, att thet taak, som med jernplåter är täckt, icke skall hålla för vatn». Då konung Sigismund året efter faderns död väntas till Stockholm, anses det nödigt, att den vänstra (?) rundeln utmed Norrström och de våningar där bredvid äro, således västra fyrkanten och kungsvåningen, måtte så väl som hela slottet blifva täckta, »förty det dryper och läcker här mest i hvarje vrå». Dessa olägenheter torde väl hafva blifvit afhjälpta under den närmaste tiden, men framträda kring 17:de århundradets midt allt starkare. Också härjades slottet af eldsvådor 1572, 8 januari 1641, 26 november 1642, hvarvid fyra torn och de öfversta våningarna öster ut afbrunno, 1646. — År 1651 refs det s. ö. tornet, och synehandlingar från 1663 skildra tillståndet i mörka färger. Därtill kom, att slottet började bli nog trångt och obekvämt för de växande behofven och de stegrade anspråken. Jean de la Vallée uppgör på 1650-talet ett ganska utförligt och förtjänstfullt förslag till ombyggnad af det hela, ett förslag, som dock till följd af Karl X Gustafs död stannade blott på papperet. Det var först 1692 som en ombyggnad på allvar sattes i gång, hufvudsakligen af endast norra längan. Byggmästare var nu Nikodemus Tessin d. y. och byggherre Karl XI. Men 5 år senare, en vårdag den 7 maj 1697, utbröt eld i den nybyggda räckan. Den spred sig i hast äfven till de andra längorna,
Källa: Project Runeberg ·
