Stockholms Omgifningar.

Alkärret, oaktadt sin schweizerilänga ännu icke kan betraktas som en värdig ingång till Stockholmarnes jordiska paradis, torde det likväl icke dröja länge, innan en stolt theaterbyggnad med tinnar och torn der kommer att resa sig, på samma gång den fordna trånga Allmänna gränden genom utvidgning och ritning at en del gamla träbyggnader blifver förvandlad till en ståtlig entré för att värdigt mottaga den anländande. Hufvudingången från landsidan är åter den märkvärdiga Blå Porten, hvars ursprungliga blåmålade grindar dock långt för detta måst vika för de i konung Oscars tid uppsatta och med jagtens emblemer prydda gallergrindarna. Blå Porten heter denna ingång icke desto mindre ännu i denna dag, ehuru tvifvelaktigt är, huruvida icke porten sjelf, så elegant den ock nu är, totalt bortglömmes för det strax derinvid belägna och efter densamma uppkallade värdshuset, som af gammalt eger en stor ryktbarhet och hvars "specialité" utgöres af dessa aborrar, hvilkas make man lär söka förgäfves öfver allt annorstädes i den stora staden och dess omgifningar, — så försäkra åtminstone verserade ichtygophager.

Vid Blå Porten, hvars fordom anspråkslösa byggnader nu blifvit efterträdda af ordentliga palatser, visserligen af trä, men dock palatser och framförallt med både comfort och lyx inredda för sitt syftemål, delar sig vägen och leder till venster utmed Djurgårdsvikens strand, till höger fram till Djurgårdsstaden och Djurgårdsslätten. Vilja vi följa den sistnämnda vägen, så har man till höger den efter en ritning af Blom i Maurisk stil år 1825 uppförda mur, som undanskymmer de vid stranden befintliga galér-skjulen, medan till venster en liten slätt öppnar sig och visar stället, der Djurgårdstheatern fordom låg, både den äldre, De Broon-Wildnerska, från hvars anspråkslösa tiljor så mången utmärkt talang tjusat vår hufvudstads publik, och den sednare Mineur'ska, hvilken blef lågornas rof sommaren 1865. Öfver den brända tomten är utsigten numera fri till Sevilla, en enskild persons vackra sommarboning, till det efter en föregående egare uppnämnda Bähr'ska schweizeriet, och till den på höjden af ett berg, hvilket bildar en brant ättestupa, thronande Skansen, fordom Burgmans Fåfänga kallad, der den älskliga Emilie Högqvist några år tillbragte sina