6. Gustaf II Adolf

lofvade penningsumman, hvilken under namn af Elfsborgs lösen länge lefde i förhatligt minne. De flesta, till och med danska konungen sjelf, trodde, att den aldrig skulle kunna hopskrapas i det utblottade landet, och han ansåg sig redan i andanom såsom everdlig egare af Elfsborg; men genom otroliga ansträngningar af både konung och folk lyckades det slutligen att sammanbringa den bestämda summan, och Elfsborg återlemnades.

Detta serdeles häftiga krig med dess ömsesidiga härjningar återupplifvade och ökade det gamla hatet mellan båda grannarne. Serdeles förbittrade voro svenskarna, hvilka lidit mest och vid de årliga sammanskotten till Elfsborgs lösen så kännbart påmindes derom. Danmark och danskarna utgjorde föremålet för den bittraste ovilja, blandad med fruktan, och Virgilii uttryck, Timeo Danaos, Danaum insidice o. s. v. användes beständigt på det hatade grannfolket. Sjelfva konungarna delade dessa tänkesätt. Båda stora och utmärkta män, visade de hvarandra på allt sätt yttre aktning och vänskap, och sökte undvika hvarje orsak till nya tvister. Men inom deras hjer-tan herrskade hemligt misstroende och agg. Kristian kunde aldrig fullkomligt dölja sin afund vid Gustaf Adolfs sednare segrar. Denne åter erkände uppriktigt Kristians stora egenskaper, och förklarade, att han aktade danska konungen högst bland alla Europas regenter; men, tillade han, jag önskar blott, att vi icke vore så nära grannar.

*

FJERDE KAPITLET.

KRIGET MED RYSSLAND.

Uti Ryssland fortforo ännu de oroligheter, som blifvit väckta genom de falska Demetrierna. Folket, så det högre som lägre, var både förvirradt och förvildadt genom