Vetenskapliga tidsfördrif

af bokstäfver, siffror o. s. v. hvilka snart visa sig regelbundet bildade af glänsande, kristalliniska fjäll.

Kopparn har, då han är ren, en rödaktig färg af så egendomlig art, att man aldrig kan förblanda denne metall med andra. Med lätthet löses han i salpetersyra under riklig utveckling af rödgula ångor. Af denna kopparns egenskap har man vetat begagna sig vid gravering med skedvatten. En kopparplåt bestrykes med fernissa, och då denna torkat, utför man på plåten teckningen medelst en grafstickel; om nu plåten öfvergjutes med salpetersyra, angripas endast de ställen af plåten, som blifvit blottade. När fernissan sedan borttages, har man en graverad plåt, af hvilken en mängd aftryck kunna tagas.

Bland de försök, som utföras med oädla metaller, skola vi omnämna ett, vid hvilket tennsalter kunna användas.

Tennet har stor benägenhet att antaga kristallinisk form, och man kan visa detta genom ett intressant försök. I en glascylinder häller man en lösning af tennklorur, hvilken beredes genom att koka tenn i klorvätesyra; sedermera nedsänker man i lösningen en tennstaf, såsom afbildningen till höger på fig. 138 utvisar. Derefter häller man vatten på tennstafven, hvarvid man måste gå försigtigt tillväga, så att vattnet icke blandar sig med tennkloruren. Låter man nu glascylindern stå stilla, dröjer det icke länge, innan glänsande kristaller anskjuta på tennstafven, hvilka hafva en viss likhet med de förgrenade stjelkarne af en ormbunke (fig. 138). Kristallerna afsättas endast på den del af tennstafven, som befinner sig i vattnet; och orsaken till denna tennets utfällning är beroende på elektrisk verksamhet, för hvilken vi här icke kunna närmare redogöra utan att öfverskrida gränserna för vårt ämne. Företeelsen är känd under narnn af Jupiters träd, hvilket gafs af alkemisterna, som hade ett högst egendomligt benäm-ningssätt, i det de trodde sig finna ett visst hemligt sammanband mellan de då kända sju metallerna och de sju planeterna; hvarje metall hade namn efter en planet; så kallades