Vetenskapliga tidsfördrif

KEMI UTAN LABORATORIUM. 205

Man häller vanlig eter i ett glas och. slår dertill litet ammoniak, ungefär 1/10, och doppar ned i vätskan de blommor, med hvilka försöket skall anställas (fig. 142).

En stor mängd blommor, hvilkas naturliga färg är violett eller röd, antager genast en lifligt grön färg, som starkt påminner om spanskgröna; bland dem må nämnas: den rosenfärgade geranium, den violetta vintergrönan, den lilafärgade nattviolen, den lilafärgade lommeörten, de högröda och ljusröda rosorna, Mahon-levkojan, timjan, blåklockan, jordröksblomman, förgätmigej och heliotropen. Andra blommor, som icke hafva samma färgnyans, få genom beröring med ammoni-akalisk eter olika färger.

Det öfre kronbladet af de violetta luktärterna blir djupblått, under det att det undre antager en lifligt grön färg, den flarnmiga skogsnejlikan blir brun och ljusgrön. Hvita blommor antaga vanligen en gulaktig färg t. ex. den hvita vallmon, den spräckliga riddarsporren, som blir gul och mörkviolett; den hvita rosen, som antager en halmgul färg; den hvita akelejan, hundtungan, kamomillan, syrenen, prästkragen, den hvita potatisblomman, den hvita nattviolen, kaprifolium, blomsterbönan, potentillan, den hvita fingerborgsörten antaga mörkare eller ljusare gula färgtoner. Den hvita riddarsporren antager en mörkt orangegul färg.

Hos de rosenröda luktärterna blir det öfre kronbladet blått, det undre ljusgrönt; den röda geranium antager på ett märkligt sätt en blå färg, hos mimulus inverkar den ammo-niakaliska etern endast på de röda fläckarne, som blifva grönaktigt bruna; den röda riddarsporren får en vackert brun färg; på dielytra blir den yttre hvita delen gul och de yttre kronbladen metallgrå. Valerianan får en gråaktig färg, och den röda åkervallmon blir mörkt violett.

De gula blommorna förändras icke af den ammoniakali-ska etern; smörblomman, ringblomman, lackviolen förlora icke sin naturliga färg. Rödfärgade blad sådana som blodbokens och flera buskartade växter blifva genast gröna vid behand-