Vetenskapliga tidsfördrif

VETENSKAPLIGA TIDSFÖRDRIF.

derefter hos en diamant af Boyle år 1663 samt år 1675 hos Baudins fosfor (återstoden efter glödgningen af salpetersyrad kalk) och slutligen i senare tider hos andra ämnen, som vi nu skola omtala.

De ämnen, som äro mest mottagliga för ljusstrålarnes inverkan, äro svafvelcalcium och svafvelbarium (Canton- och Bo-lognerfosfor), svafvelstrontium, vissa diamanter samt den varietet af fiuorealcium som kallas Idorofan. Fosforescerande svafvelcalcium (Cantonfosfor) framställes genom att i en lerdegel glödga en blandning af svafvelblomma och kolsyrad kalk, hvilken senare bör vara af särskildt slag. Särdeles lämpliga för detta ändamål äro ostronskal. Man glödgar dessa och blandar tre delar af den sålunda erhållna massan med en del svafvelblomma och upphettar blandningen till rödglödgning i en degel, som slutes till, så att luften icke får tillträde. Den på sådant sätt framstälda C antonfosforn lyser efter insolationen med gulaktigt ljus. Ostronskalen äro icke alltid rena, så att försöket ibland blir mindre tillfredsställande, hvarför det är bättre att använda en kalkförening, hvars sammansättning är noga känd. »Vill man bereda sig en fosforescerande svafvelförening», säger Becquerel, medelst kaustik eller kolsyrad kalk, så äro de bästa proportionerna att för 100 delar af föreningen i förra fallet använda 80 delar svafvelblomma och i senare fallet 48 delar, d. v. s. så mycket svafvel, som behöfs för att binda syret i oxiden (den kaustika kalken) eller i det kolsyrade saltet och åstadkomma ett enkelt svafvelcalcium*) »

Man måste under operationen vara uppmärksam både på höjningen af värmegraden, och att denne hålles konstant. Har man användt kaustik kalk, beredd af den tradiga arragoniten, och hållit degeln i en värme, icke öfverstigande 500°, under tillräcklig lång tid, för att svaflet och kalken skola kunna hunnit ingå förening med hvarandra, så har det öfverskju-

*) Svaflet och kalken böra vara mycket fint pulvriserade och väl blandade med hvarandra.