Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

driffjädern dertill, så mycket är säkert, att detta bruk varit allmänt. Mest användes framtänder af oxe, ren och hjort, samt hörntänder af varg och räf (Bild 25, b, c, d).

Man har äfven funnit, att dessa forntidens menniskor förstått sig på att behandla färger; man har i grottornas breccia anträffat åtskilliga stycken af blodsten, i hvilka djupa skåror äro ingräfda, ja man har till och med funnit musselskal innehållande partier af ett sådant rödt mineral. Man antar att forntidens vildar dermed tatuerat eller måhända snarare målat (»sminkat») sin egen kropp, liksom många af nutidens ännu göra, och detta är ingalunda otroligt; det påstås ju t. o. m., att man än i dag i den civiliserade verldens eleganta kretsar ej är så alldeles främmande för dylika naturförsköningsmedel.

Men dessa grottmenniskor voro ej blott kolorister, de hade äfven uppfattat den sköna konstens andra sida, teckningen, och antagligen voro de starkast i den. Om konsten, industriens barn, skall kunna uppblomstra, fordras ledighet och lugn från tillfredsställandet af hungerns och köldens mest trängande kraf. Att dessa grottmenniskor nu verkligen haft sådana lediga stunder för att låta sitt skönhetssinne utveckla sig, derom ega vi många märkvärdiga vitnesbörd. Det material de dertill begagnade, utgjordes oftast af platta eller cylindriska stycken af renens horn, stundom användes äfven hjorthorn samt de långa rörbenen af ren, bison, häst o. s. v.; man har också funnit åtskilliga stycken af elfenben af mammutens betar, af dem förarbetade till konstföremål. Ibland