Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

sjelfva ett egentligen kringvandrande folk. De synas haft fasta hemvist och bott året om i sina grottor; derom vitna de renhorn man funnit i breccierna, ty de tillhöra djur från alla årstider. Äfven af fossila snäckor, som blifvit förda långväga från, gjorde man sig prydnader (se Bild 25, a). Det är dock möjligt, att det ej var blott för grannlåts skull man bar alla dessa snäckor, utan måhända låg i detta bruk en djupare

Bild 25. Prydnader, a fossil mussla (La Mad.); b Hörntand af räf (La Mad.); c framtand af ren; d, d' framtand af oxe (L. Basse) Eft. Christy o. Lartet. Nat. storl.

orsak. Kanske voro de amuletter; i så fall kunde vi deri spåra ett, om än aldrig så dunkelt drag af religion, det enda som breccierna låta oss ana. Mer än om snäckorna gäller dock detta om de genomborrade djurtänderna. Ån i dag bruka många vilda folk sådana tänder, såsom qvinnoprydnader och amuletter, eller ock såsom jagttrofeer, och då ofta i samband med kannibaliska seder; men ej nog härmed, i sjelfva Italien har man ända in i vår tid plägat bära dylika djurtänder såsom skyddsmedel mot onda andars alla inflytanden. I Frankrike försummar ingen ädling, som varit lycklig nog att få döda en hjort, att genast utslå dess framtänder, hvilka han sedan bär, likt dyrbara diamanter, infattade i guld. Hvad nu ändamålet med dessa tänders bruk hos grottinvånarne än må hafva varit, antingen en religiös kult eller behagsjukan varit