Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

nedanför. Hålen äro till och med så väl borrade, att man i början hyste tvifvel om, att de kunnat utföras med den tidens usla verktyg, till dess det lyckades Lartet att med de i breccierna funna, gamla flintborrarna fullständigt eftergöra dem. Med sådana synålar kunde grottmenniskan af djurens skinn förfärdiga sig ganska sammansatta drägter; tyvärr känna vi dock ej modets fordringar på denna tid, ty på de menniskoafbildningar, som hittills uppdagats, framställes hon i Adamskostym. Synålar förutsätta tråd, härtill begagnades efter all sannolikhet dels vildhästens tagel, dels och företrädesvis skinnremmar och senor. På vissa ben af renen har man också nästan ständigt anmärkt ett slags tvärgående skåror, just vid de ställen, der några långa senor fästa sig; det är derför mer än antagligt, att det är dessa senor som användts.

Utom synålarna har man i breccian funnit en mängd större och mindre prylar af ben (Bild 24 b), men äfven flere andra instrument, hvilkas egentliga ändamål ännu ej är uppdagadt.

Säkert är emellertid, att invånarne vid dessa grottstationer, likaväl som de belgiska och norditalienska hade smak för prydnader, hur enkel än denna grannlåt må förefalla oss. Vi minnas, att de snäckor, som åtföljde skelettet vid Laugerie Basse, förskrefvo sig ända från Medelhafvet; så mycket besvär gjorde man sig redan då för att tillfredställa sin fåfänga. Andra, äfvenledes med ett hål försedda snäckor, som blifvit funna vid dessa stationer, härleda sig från Atlanten. Sannolikt var redan en byteshandel å bane, ty grottinvånarne voro tydligen ej