Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

inristningar å båda sidor (Bild 37). Vi finna derå ett antal små runda gropar, med en viss symmetri anordnade i flere rader och grupper; i skifvans kanter se vi en mängd skåror. Hur skall man tyda dessa tecken? Att de ej äro blott uppkomna på lek eller af slump, kan man inse redan deraf, att många sådana föremål, af vexlande storlek och form, blifvit tillvaratagna vid de olika stationerna. Svårligen kunna dessa mystiska tecken utgöra bokstäfver af ett skriftspråk, derför äro de nästan alltför lika hvarandra. Mera troligt är, att vi här hafva för oss räknetabeller eller dylikt; kanske hafva grott-tidens menniskor på dem uträknat dagar, veckor eller år i dessa längese'n förgångna skiften. Många försök hafva gjorts att på ett eller annat sätt sammanräkna dessa tecken, men aldrig ännu har man lyckats finna tråden till problemets lösning. En del af dem hafva, såsom Steinhauer påpekat, sannolikast utgjort anteckningsböcker eller minnestaflor för jagten; eskimåerne bruka ju än i dag för hvarje ren de fälla, att skära en skåra i sin båge, och äfven hos andra vilda folk hafva liknande noteringsmetoder anträffats. Hvad än dessa skåror och punkter må betyda, så reta de i hög grad vår nyfikenhet, och vi hoppas, att kommande forskningar må lära oss att läsa deras hemliga skrift.

Sannolikt förefaller det mången, som om den utveckling vi särskildt med afseende på den bildande konsten funnit hos de forne invånarne vid La Madelaine, Les Eyzies och Laugerie Basse, ej stode i öfverensstämmelse med den öfriga kulturen och synnerligen med verktygens art. Det kan icke nekas, att det nästan är underbart att se vildar, utrustade