Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

vi hittills ega att tillgå, är för detta ändamål alldeles för ringa; men af de hufvudskålar och skelettben, som blifvit tillvaratagna, kunna vi inse, att den äldre stenålderns folk i allmänhet tillhört en race med långa hufvudskålar (dolikocefaler), vidare, att de varit ganska storväxta, och att ofta flere märkliga egendomligheter funnits i skelettbenens form. Den yngre stenålderns folk synas mer hafva utgjort en blandning af långhufvade och korthufvade stammar. Något närmande till en lågt stående, mera djurisk typ har, så när som på Neanderthalskallen och några få andra benfragmenter, ännu ej iakttagits i Europa.

I ofvanstående skildring hafva vi egentligen blott berört förhållandet i vår egen verldsdel, ej som skulle den vara det enda fältet af vår jord, der menniskoslägtets äldsta minnesmärken böra spåras. Tvärtom är det mer än möjligt, att Europa icke varit den mark, som först trampats af menniskan, men de undersökningar, som der blifvit utförda, äro hittills både de talrikaste och trovärdigaste. Särskildt gifver ock jämförelsen med följande tidskiftens kultur, hvilken i vår verldsdel är mer känd än annorstädes, för vår uppfattning af urtidens, en säkrare grund, än i de trakter der menniskan ända in i nyare tider stått mer eller mindre på vildens ståndpunkt, och der äfven de senare årtusendenas historia är inhöljd i ett nästan ogenomträngligt dunkel.

En måttstock för bedömandet af menniskoslägtets ålder äfven i andra verldsdelar ega vi dock i de under föregående geologiska skiften utdöda djurens ben; men undersökningar af de lager, der sådana ben anträffas, hafva dels ännu ej utförts i större