Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

grafkammare åt sina döda, förflöt utan tvifvel ånyo en mycket lång tid. Öfergångarna mellan dessa åldrar äro ännu endast obetydligt kända, man har t. o. m. mellan dem velat fästa ett stort svalg, och antagit att en ny menniskorace med nya seder och en annan kultur utbredt sig öfver Europa, hvilken så i grund utrotat sina föregångare, jämte deras vaknande konst och industri, att den ej en gång upptagit de vigtigare dragen af dessas kultur. I Danmarks »afskrädeshögar» — så mästerligt skildrade af Steenstrup, Worsaae och Forchhammer — ega vi dock sannolikt mellan dessa åldrar en öfvergång, och Frankrikes och Belgiens s. k. platåfynd bilda påtagligen, hvad redskapens form angår, tydliga mellanlänkar mellan den äldre och den yngre stenåldern, fastän dessa rika fynd ännu ej blifvit så omfattande undersökta, som ämnets vigt kräfver. Flere af Frankrikes grottstationer beboddes emellertid sedan af den yngre stenålderns folk; de hafva der, t. ex. vid Laugerie Basse, i de öfre jordlagren qvarlemnat slipade stenredskap och krukgods, och i södra delarna af detta land har man funnit åtskilliga grottor, som uteslutande synas varit bebodda af dem. Folk af denna kultur, hvilka i Frankrike bygde de stora grafkamrarna, »dolmen», voro äfven, så vidt man kunnat finna, de första menniskor, hvilka trampat vårt fosterlands jord och der uppbygt de väldiga gånggrifterna. Den äldre stenålderns folkstammar synas deremot aldrig nått upp till våra bygder.

Hvilka menniskoracer dessa den äldre och yngre stenålderns folk i Europa tillhörde, det kunna vi ännu icke med någon visshet bestämma, ty det material