Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

till dess vi återfinna menniskan i andra grottor, men nu i besittning af benredskap af flere former, jämte flintverktygen, hvilka till en del betydligt fullkomnats — Solutrétypen. Nu hade renen ökats i antal såväl i Belgien, som i Frankrike och andra mellersta Europas länder (den egentliga rentiden). Beredskapen kommo allt mer i bruk, och slutligen visade sig i några trakter de första spåren af bildande konst. Vi funno dem redan i några af Belgiens grottor, och i flere af Frankrikes nådde denna konst med sina, om än så naiva, afbildningar af menniskor och djur, af fiskar och blommor, en utveckling, som väcker vår förvåning, då vi betänka, huru ytterst långt bortom de skrifna urkundernas och t. o. m. traditionens tid äfven denna period låg, en period, då menniskan ännu ej hade något enda tamdjur, ej en gång hunden, då klimatet ännu var nog arktiskt för att tillåta renen i stora hjordar ströfva omkring på Frankrikes mark. Benredskapen hade nu tagit öfverhand öfver flintan. Denna redskapstyp kallar man La Madelaine-typen. Smaken för prydnader hade nu blifvit så stor, att hafvens och de fossila lagrens snäckor transporterades långa vägar.

Här slutar det äldsta skedet af menniskans utvecklingshistoria, den efter redskapens art benämnda paleolitiska tiden eller äldre stenåldern. Mellan detta skede och den yngre stenåldern, den neolitiska tiden, då menniskan lärt sig att tämja de vilda djuren, hästen, oxen, fåret, geten, svinet och hunden, samt alltså öfvergått mer till nomadens lif, och då hon derjämte förstod att slipa sina stenredskap, att tillverka lergods och bygga stora