Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

säkerhet sluta till, att hon stått på en ytterst låg ståndpunkt. Sedan funno vi henne likt björnen och hyänan boende i grottor bland bergen. Om några af dessa grottor varit menniskans hemvist redan under isperioden och flodbäddsfyndens tid, är ännu oafgjordt, men att de flesta bland dem ej tillhöra dessa perioder, har man bevisat derigenom, att de stora djurens, mammutens, noshörningens m. fl., ben blott undantagsvis i dem anträffas; dessa djur lefde visserligen ännu, då många af grottorna utgjorde menniskans bostäder, men de hade så aftagit i antal, att hon endast sällan kom i beröring med dem. Hennes redskap och vapen bibehöllo väl ännu på den tid, då Le-Moustier-grottan beboddes, något så när de äldsta redskapens form, men de förbättrades något i tillverkning och minskades i storlek — den s. k. Le-Moustier-typen. De bestodo emellertid ännu allenast af flinta och andra stenarter. Elden egde menniskan på denna tid. Hennes jagtbyte utgjordes nu mest af vildhästen och uroxen; renen synes, att döma af de i breccian funna benens antal, ännu ej varit så talrik i mellersta Europa. Efter denna tid förflöt synbarligen ånyo en lång period,