Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

fall före denna period, att vi med en viss tillförsigt af den närmaste framtiden kunna vänta Stadfästelsen på detta faktum och dermed äfven upplysning om ett af de intressantaste skeden i menniskans hela historia, då hon jagats fram och åter af den mäktiga jökelisen, och då hon haft att kämpa mot brist af alla slag, mot köld och hunger och mot vilda djur. När slutligen sjelfva istiden gaf vika, dess ofantliga snö- och ismassor smält undan, banade sig de deraf uppkomna vattenmassorna i stora, breda floder ut mot hafvens bäcken, bildande dalar och sjöar och afsättande å deras botten och på det öfversvämmade landet lager efter lager af lera och grus. Vid deras stränder lefde ännu istidens mäktiga djurformer. Grottbjörnen tog sitt hemvist i hålor, som uppstått i klippornas väggar, grottlejonet och grotthyänan täflade med den om dessa boningar. Mammuten och den ullhåriga noshörningen vandrade ned till flodernas vatten. Bland dessa väldiga djur lefde menniskan sannolikt i ständig strid. Nu känna vi med visshet hennes tillvaro, ty hon har i flodernas gamla bäddar efterlemnat otaliga af sina stenredskap och stundom äfven sina egna ben, tillsamman med ben och tänder af de nämnda djuren. Vi känna väl ej mycket om hennes kultur från denna tid, den egentliga »mammut-tiden», men af stenredskapens enkla, råa form — den s. k. S:t Acheul-typen — kunna vi med