Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

stor vigt för bedömandet af djurverldens — och möjligen äfven af menniskans — tillvaro och utbredning under istiden. Särskildt torde fynden i Britannien komma att lemna intressanta upplysningar härom. Djurverldens utbredning under denna tid är å sin sida af stor betydelse för en annan vigtig fråga, som på senaste åren framstälts, huruvida icke istidens kalla klimat en eller kanske t. o. m. flere gånger under längre tid varit afbrutet af ett varmt klimat. Om denna fråga kan besvaras med ja, torde det ock kunna med säkerhet afgöras, om menniskan lefvat under istiden, om hon på de varma mellantiderna (de s. k. interglacialperioderna), i samma mon som ismassorna smält undan, med djurverlden vandrat upp till Britanniens bygder, men åter vid de kallare periodernas inbrott måst för den framträngande jökelisen draga sig tillbaka till kontinenten. Att så varit förhållandet, har på senaste tiden med bestämdhet yrkats af en bland Englands utmärktare geologer, Geikie. Hans framställning är i alla händelser af så stort intresse, att vi här vilja dröja något vid den.

Istiden var, säger han, i Britannien ej en oafbrutet kall tid, utan en kedja af än kalla än varma perioder. Detta kan man bland annat sluta af djurverldens beskaffenhet; somliga af denna tids djur fordra kallt, andra tempereradt, andra åter, i synnerhet flodhästen, ett varmt klimat. Man har sökt förklara denna djurverldens dåvarande sammansättning genom att antaga en stor skilnad mellan somrarnas och vintrarnas temperatur (mycket varma somrar, mycket kalla vintrar), i hvilket fall djurverlden skulle