Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

varit stadd i en årlig flyttning. De arktiska djuren skulle då vandrat om vintrarna ned till Europas kontinent och Britannien; flodhästen och de öfriga, ett varmt klimat fordrande djuren åter om somrarna från de tropiska länderna flyttat dit och intagit deras plats. Mot dessa antaganden tala emellertid många skäl, framför allt de geografiska och fysiska förhållandena under denna tid, äfvensom snäckdjurens utbredning. Flodhästen är för öfrigt ej en så lättrörlig resenär, att han skulle kunna årligen företaga sig så långa spatserfärder fram och åter. Men derjämte uppger Geikie, att man kan bevisa, att i Skotland den ismassa, som under istiden ända till 3000 fots höjd betäckt detta land, dess sjöar och dalar ända bort till Hebriderna, stundom smält undan från låglandet, hvarvid mäktiga floder flutit fram i dalarna, sjöar uppträdt i mängd och landet betäckts af växter och bebotts af djur; de lager från Skotlands istid, hvilka bära vitne om sådana varmare mellantider, innehålla nämligen lemningar af mammut, jättehjort, uroxe, vattenråttor, grodor, trädfragment, vattenväxter m. m. Dylika förhållanden hafva äfven redan för flere år sedan blifvit uppdagade i Schweiz och likaledes i Norra Amerika. I sistnämnda land har man t. ex. funnit stora återstoder af gamla skogar liggande mellan lager från istidens kalla perioder. Deremot har man tydligen visat, att efter istidens