Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

slut aldrig funnits någon varm period, som kunde tillåta flodhästen och hans följeslagare att vistas i dessa länder, utan klimatet har, såsom nämndt, endast småningom förmildrats intill vår nuvarande tid. Dessa djur böra således hafva kommit till Britannien under, och icke efter, istiden, d. v. s. under dess varmare mellanperioder. Då nu redskap tillverkade af menniskor, mångfaldiga gånger anträffats i orubbade lager tillsammans med lemningar efter dessa djur, bör således äfven menniskan hafva funnits i Britannien under istidens varmare perioder. Hon har der varit vitne till stora geologiska omhvälfningar. Hon inkom sannolikt dit före den sista varma perioden, då detta land ännu var förenadt med kontinenten, på en tid då vintrarna ännu voro tillräckligt kalla för att isbelägga södra Englands floder, då jöklarna fylde bergens dalar i detta land. Hon lefde här länge nog för att bevitna en fullständig klimatförändring, för att se de arktiska djuren försvinna från England och flodhästen och dess följeslagare intaga deras plats. Senare, under det ett mildt klimat fortfor, såg hon landet så långt söderut som till Thames' dal småningom sänkas under hafvet. Samtidigt försiggick en stor sänkning äfven af det öfriga Europas lägre trakter. När denna sänkning nått sitt maximum började istidens sista kalla period. En sträng arktisk kyla förvandlade Britanniens dåvarande få och små öar till en frusen arkipelag, och flytande isberg seglade omkring i dess haf. Hvar fans menniskan under denna period? Säkerligen ej i Britannien, möjligen i södra Europa. Först långt derefter, sedan Britannien återigen höjt sig och