Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

ned i midten af dalen ser man den numera jämförelsevis så obetydliga floden Somme flyta fram i sin fåra. På ömse sidor derom och under dess botten ligga vidsträckta aflagringar af lera och sand, afsatta ur floden i föregående tider, då den egde större vattenmassa med bredare spegel. Längre åt sidorna, på dalens sluttningar, vid Menchecourt och Mautort, finnas ännu äldre aflagringar af grus och lera, och det är i dem man anträffar de äldsta lemningarna af den forna djurverlden och menniskan.

Bild 3. Tvärsnitt af Sommeflodens bädd vid St. Acheul. a lager af lera 4—5 fot djupt; b af grus, 1—2 fot; c af mergel, 5—6 fot; d gruslager med flintverktyg, e graf med likkista.

Bild 3 visar i något större skala de särskilda hvarfven i sådana gamla lager, dels i orubbadt skick, dels — och detta har sitt egendomliga intresse — i rubbadt tillstånd, i det att här under den första kristna tiden, då denna mark användes till kyrkogård, en graf, hvilken innehåller en likkista af sten, befinnes nedgräfd ända ned i det tredje lagret; å ömse sidor om denna graf äro lagren åter i orubbadt skick. Det är i det understa hvarfvet af detta lager, synnerligen i dess djupare delar, de äldsta fornlemningarna finnas.

För jämförelses skull meddelas en lodrät genomskärning (Bild 4) från Seineflodens gamla bädd vid Paris, hvilken visar, huru rikt hvarfvens antal kan vara. För den som intresserar sig för dessa forskningar, är det lätt och onekligen lönande att vid ett