Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

är tillfredsställande besvarad. Kanske var det klimatets dåd, kanske också till en god del menniskans.

Hvad åter angår klimatet i Europa under mammutens tillvaro derstädes, kunna vi, dels på grund af förhållandena i Sibirien dels af andra omständigheter sluta till, att det ingalunda varit tropiskt, såsom man förr antagit, utan snarare väsentligt kallare än nu. Man får ej deraf, att mammutens slägtingar, nutidens elefanter, icke fördraga köld, sluta till, att ej heller han förmått det; hans tjocka pels med sin långa hårbeklädnad gjorde honom tvärtom ganska lämplig derför.

Oaktadt åtskilligt ännu kunde vara att nämna om detta märkvärdiga djur, hvilket liksom tryckt sin prägel på en lång och rätt intressant period i vår skapelsehistoria, få vi dock ej gerna längre dröja vid betraktelsen deraf, utan öfvergå till framställningen af dess öfriga samtida, låtande det ena efter det andra passera revy. Närmast efter mammuten böra vi då nämna en annan elefantart (Elephas antiquus), af hvilken lemningar då och då anträffas i europeiska flodbäddar, synnerligen i England. Denna elefant har stått den nutida afrikanska temligen nära. Man antager, att den fordrade ett mildare klimat än mammuten; det torde emellertid komma att visa sig, att de flesta lemningar af detta djur tillhört istidens varmare mellanperioder. — Af sjelfva den afrikanska elefanten har man äfvenledes i södra Europa funnit otvetydiga rester.

I sammanhang med mammuten förtjenar dock framför allt att omtalas den äfven längesedan utdöda, märkliga, dubbelhornade noshörning, som för sin