Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

annat af de snäckor, hvilka nästan alltid anträffas tillsamman med den, snäckor, hvilka nu dels flyttat till det södra Europa, dels ej mer finnas i denna verldsdel, utan (såsom t. ex. Cyrena fluminalis) anr tingen följt med flodhästen till Nilen eller flyttat öfver till Asiens floder.

Vi komma derefter till en grupp af djur, som utom det att de alla representera de stora rofdjuren, derjämte hafva det gemensamt att de hufvudsakligen haft sitt tillhåll i bergsgrottor. De hafva också deraf fått namn af grottbjörnen, grottlejonet och grotthyänan. Oaktadt det kunde hafva sina skäl att teckna dessa djurs historia i sammanhang med de i grottor boende menniskorna, är det lämpligare att redan här omnämna dem, emedan de liksom mammuten antagligen varit synnerligt talrika på den tid, då de gamla flodbäddarnas lager afsattes.

Grottbjörnen (Ursus spelaeus) var en ståtlig art i sitt slägte, den blef såsom fullvuxen ända till

Bild 8. Hufvudskål af grottbjörn.

10 fot lång och stundom än mer, ja den öfverträffade i storlek ej blott betydligt de i Europa nu lefvande, utan t. o. m. sjelfva Nordamerikas fruktansvärda gråa björn. Grottbjörnen skiljde sig dessutom från de nutida arterna mest genom hufvudets form (Bild 8), i det att pannan bildade en från nosen tvärt uppstigande, stark afsats, men derjämte äfven genom