Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

egendomligheter i de kraftiga, knöliga kindtändernas antal och beskaffenhet (främre falska kindtanden egde i olikhet med alla andra kända björnarter trenne utvecklade taggar). Hörntänderna voro väldiga. Stortåns ställning var särdeles lämplig för klättring. Men detta fruktansvärda djur var likväl utan tvifvel ännu mindre köttätare än vår tids björnformer. Emellertid har på senare åren den förmodan uttalats, att dessa sistnämnda, våra nu lefvande björnarter, under årtusendens förlopp småningom utvecklat sig från grottbjörnen, och det kan ej nekas att vigtiga skäl tala för denna åsigt, synnerligen tillvaron af mellanformer mellan dem. Särskildt är Nordamerikas stora gråa björn (Ursus ferox) starkt misstänkt för att vara en sådan förändrad afkomling.

Lemningar af den ursprungliga formen, eller grottbjörnen sjelf, har man anträffat i mellersta Europa, såsom i Tyskland, men äfven t. o. m. i Italien och i Sydryssland, men ej i Spanien och ej med säkerhet i Skandinavien. I största mängd har man funnit ben af den i vissa, ofta uteslutande af sådana björnar bebodda grottor i Belgien och i södra Frankrike (i Pyreneerna). Grottbjörnen tillhörde en mycket aflägsen period, ungefär mammutens eller,