Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

enligt somliga förf., en ännu äldre; den fans troligen redan under istiden, men den dog i sin ursprungliga form efter all anledning tidigt ut.

Grottlejonet eller grott-tigern, såsom den äfven kallas, (Felis spelæa) var snarare större än nutidens lejon, men synes eljest, enligt de nyaste undersökningarna ej hafva skiljt sig särdeles mycket från detta. Man har funnit lemningar deraf i Frankrike, Tyskland och Italien. Man har äfven anträffat dess ben i Karpaterna och sammanstält detta fynd med Herodoti uppgift, att i Thessaliens berg de kameler, som åtföljde Xerxes' här, angripits af lejon. Man har t. o. m. tänkt på möjligheten, att grottlejonet skulle kunna lefva än i dag och vara en af de tigerarter, som finnas i Asien på Altais sluttningar och vid de Himmelska bergen, således i ett ganska kallt klimat; den ena af dessa arter är betäckt med mycket långa hår. Äfven i Norra Amerikas Mississippidal har man anträffat lemningar af ett djur, som, att döma af skelettdelarnas form, synes hafva hört till samma art som Europas grottlejon. Oaktadt man ej med säkerhet känner, huruvida grottlejonet i sin urprungliga form dött fullkomligt ut från jorden eller om det efterlemnat några direkta afkomlingar i djurens rike, så vet man emellertid att det, åtminstone, i Europa uppträdt i en mycket aflägsen period, tillhörande ungefär mammutens och grottbjörnens.

Äfven af en annan stor kattart, som liknade leoparden, hafva lemningar blifvit funna i vestra, mellersta och södra Europas bengrottor.

Grotthyänan (Hyæna spelæa) har lemnat