Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

talrika rester i Europa, såsom i England och Belgien, mest i vissa grottor som ej sällan varit nästan uteslutande af dem bebodda; denna art står den nu lefvande afrikanska hyänan (Hyæna crocuta) så nära, att det, efter benstommens vitnesbörd, torde vara svårt att kunna skilja dem från hvarandra.

Af några andra, mindre rofdjur, såsom vargen och räfven, hafva äfven stundom anträffats ben i flodernas grusbäddar, men vi förbigå dem för att i korthet beröra några andra slägten af de större djuren, hvilka äfven finnas representerade i dessa flodbäddar, nämligen hjortarnas, oxarnas och hästarnas. Främst bland dem träder oss tillmötes den praktfulla irländska jättehjorten (Megaceros hibernicus), hvilken med sina väldiga horn utan all fråga vinner skönhetspriset inom sin grupp. Detta djur nådde en höjd af mer än tio fot, och afståndet mellan de yttersta spetsarna af dess båda horn blef ända till elfva fot. Här meddelas en afbildning af det vackra skelett, som genom Prof. Santessons försorg tillhör Karolinska Institutets museum i Stockholm.

Då man ser dessa horn, kan man ej annat än häpna öfver att de kunnat årligen på nytt växa ut till sådan storlek; hjortarna fälla nämligen sina horn vid slutet af vintern. Mest har denna hjort, såsom namnet antyder, funnits på Irland, men äfven på de andra britiska öarna har den temligen ofta anträffats. I Frankrike finner man lemningar af honom ned till Pyreneerna, i Tyskland till Schlesien, derjämte i mellersta Italien och slutligen äfven i Danmark, men ej i det öfriga Skandinavien och ej utom Europa.