Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

anträffas, tätt under torfmossarna, men äfven i flodgruslagren, kan man draga den slutsatsen, att den tillhör en mycket aflägsen period, och att den försvunnit för längesedan, är äfven klart deraf, att lemningar af den aldrig funnits tillsamman med redskap från den yngre stenåldern. Man antager ej utan skäl, att den dött ut till stor del på grund af de sköna hornens storlek, emedan den, förföljd af vargar och andra rofdjur, ofta måste hafva fastnat bland skogens träd och blifvit ett lätt byte. Cæsar och Tacitus omnämna den icke. Det mystiska djur, som i Niebelungen-Lied omtalas under namn af Schelch, skulle enligt någras förmodan vara jättehjorten, men detta är ej sannolikt, utan torde det, liksom dessa sångers eldsprutande drakar och andra fabelväsen, endast hafva tillhört fantasien och sagan.

Vi hafva nu genommönstrat de märkligaste representanterna i den djurverld, som karakteriserade den närmast på istiden följande perioden, och hvilkas lemningar tillsamman med menniskoredskap mest anträffas i flodbäddarnas äldre lager. Till dem bör man äfven räkna renen, elgen, kronhjorten, hästen, myskoxen, uroxen och bisonoxen, men då dessa djur blefvo mera utmärkande för en derpå följande period, torde det vara lämpligast att närmare skildra dem längre fram i samband med de något nyare kulturförhållanden, i hvilka menniskan då inträdt.

Vi vända oss derför till granskningen af de ur flodbäddarna hemtade intygen på menniskans tillvaro under den tid, då hela denna djurverld med sin mammut, sin noshörning, sin grottbjörn m. fl.