Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

åtskilliga ställen i Europa samlat ett ganska betydligt antal, finnas i gruslagren en mängd större och mindre skärfvor af flinta, hvilka vanligen anses hafva begagnats såsom skärande eller borrande verktyg (knifvar, prylar); på många af dem kan man tydligen se, att de äro slagna och bearbetade af menniskohand. Men såväl af dessa skärfvors form som ock af de öfriga flintredskapens kan man tydligen finna, att deras tillverkare i afseende på flintans behandling stått mycket lågt, samt vida tillbaka i förhållande till en senare stenålders. Menniskan hade ännu ej fullt lärt känna flintans natur, hon kunde ej rätt beräkna verkan af de slag hon med sin simpla, af en vanlig rullsten bestående hammare, tilldelade sin flinta, det enda material, hvarpå hon i dessa tider — så långt före metallernas upptäckt — hade tillgång. Dessa redskap äro derför i hög grad ofullkomliga och primitiva, man kunde nästan säga naiva, och de vitna utan all fråga om en mycket låg grad af kultur. Någon gång förefalla de väl att vara litet bättre tillhuggna och försedda med något skarpare egg, men äfven detta är blott undantagsvis, och i det hela stå de i afseende på bearbetningen långt efter de flesta, nu lefvande vilda folkstammars. Sådana vi finna dem, äro de ofta något slipade på sin yta, i det att de blifvit rullade af floden, innan de nedbäddats i dess lager. Derjämte bära de alltid på sin yta ett vittradt lager, en s. k. crusta, än af gråaktig, än mera gul eller brun färg. Denna egendomliga förändring uppstår på flintans yta, då den, under långa tider varit utsatt för luftens och i synnerhet vattnets åverkan; den eger en viss betydelse