Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

i dessa redskaps historia, emedan den äfven är ett vitne för deras ålder och äkthet. Det är just genom den som man så lätt kan skilja de äkta från de förfalskade — den lifliga efterfrågan har nämligen framkallat en slik industri. På dessa senares brottytor har man dock aldrig lyckats åstadkomma någon sådan crusta.

Men hvartill använde då forntidens menniskor alla dessa redskap? Detta är en fråga öfver hvilken man haft många funderingar, och här finnes också ett fritt spelrum för tanken. An har man antagit dem vara lans- och spjutspetsar, kanske äfven kast- eller slungstenar för krig mot menniskor och vilda djur; än yxor till att fälla träd med och kilar för att dermed klyfva ved, än åter hackor för att gräfva med i jorden efter ätliga växters rötter, eller att hugga hål uti flodernas is, ja det sägs t. o. m. att fantasien stundom flugit så långt, att man velat gifva dem rang af gudabilder! — Då man emellertid betänker, att de ständigt återkomma blott i ett fåtal af former, är det antagligast att de varit universalredskap, tjenande för åtskilliga behof. Det var säkerligen ej då såsom nu, att hvarje behof egde sitt verktyg och sin mästare; arbetsfördelningen låg då i sin linda, men behofven voro vida färre, de gingo då liksom för nutidens råaste vildar, endast ut på att tillfredställa stundens mest trängande kraf, att i största nödtorft uppehålla lifvet emot dess värsta fiender, hunger och köld. Att menniskan ensamt med