Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

sådana redskap, som de nu beskrifna kunnat med verklig framgång föra jagt efter de stora, tjockhudade djuren, mammuten och noshörningen m. fl., synes föga sannolikt, men väl att dessa redskap kunnat tjena till att stycka djurens kött och klyfva deras ben, då de redan voro döda. Antagligt är, att den tidens vildar, liksom vår tids, t. ex. i Afrika, fångat dessa väldiga djur i stora gropar, hvilkas öppningar de betäckt med sköra grenar. De i grottor boende djuren kunde ju derjämte fångas genom hvarjehanda knep, och på dylika har menniskan alltid varit uppfinningsrik. Vi veta väl ej säkert, om detta urfolk ännu egt elden till sitt förfogande; om så varit, hade man nog hittat på att röka ihjel somliga djur, t. ex. björnarna, såsom man än i dag brukar göra med vissa djur som bo i hålor.

Men vi skola lemna gissningarnas fält; kommande forskningar kunna sannolikt uppdaga ett och annat som nu synes oss dunkelt. Så mycket är emellertid säkert, att vi i dessa enkla, råa redskap få en visshet om menniskans tillvaro under en tid, då mammut och noshörning, grottbjörn och jättehjort, ströfvade kring i Europa, att dessa menniskor stodo på en mycket låg kulturståndpunkt och utan tvifvel likt nutidens vildar fört ett ganska ömkligt lif i strid mot regn och snö, mot hunger och mot vilda djur, hvilka senare i allmänhet voro vida starkare än menniskan. Hvad särskildt angår klimatet, veta vi ju att det ej blott under sjelfva istiden, utan äfven under ofantligt långa tider efter densamma varit mycket kallare än nu; vi kunna af de väldiga jöklarna och de genom dessas smältande is bildade, stora floderna sluta till,