Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

att nederbörden varit särdeles ymnig; och menniskans skydd mot köld och regn var, äfven om hon lyckats förvärfva sig en och annan pels från djuren, och t. o. m. om hon redan då skulle tagit sin tillflykt till bergens hålor, utan tvifvel högst primitivt och torftigt.

Men frågas det, har man ej funnit menniskan sjelf, ej hennes ben jordade uti flodbäddarnas grus? Tyvärr har man ju ännu ej, så intressant det ock skulle vara, anträffat menniskan liksom mammuten och noshörningen från dessa längst förflutna tider infrusen i nordpolsländers eviga is, men man har dock i Europa funnit delar af hennes skelett i flodbäddars lager. Jag vill ej här beröra den något tvetydiga underkäk — den beryktade käken från Moulin-Quignon — hvilken för några år sedan, anträffad i Sommebädden, gjort så mycket väsen af sig och öfver hvilken Evans slutligen uttalat sitt »hvile i frid!» Men i Seineflodens bädd hafva deremot af Bertrand, Réboux och Hamy åtskilliga menniskoben blifvit funna under säkra förhållanden och i orubbadt lager. Till storlek och form skilja de sig ej väsentligt från nutidens folk, men man har dock på dem anmärkt flere egenheter, på hvilkas framställning ej torde vara skäl att här ingå, då de ej utan kännedom af menniskoskelettets osteologi kunna blifva af intresse. Äfven i några andra flodbäddar hafva menniskorester anträffats.

Talrika äro dock ej sådana fynd, men detta är ingalunda underligt, dels emedan menniskans ben ganska lätt undergå förmultning, dels emedan hon sannolikt haft förstånd nog att vid öfversvämningar i tid draga sig undan och rädda sig från