Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

drunkningsdöden samt från att vid flodernas stränder inbäddas i deras bottenslam, hvilket deremot oftare synes hafva händt den stora klumpiga mammuten och de andra djuren. Utan tvifvel var också menniskan på denna tid i ringa antal för handen, såsom i allmänhet måste vara fallet, då hon försedd med eländiga redskap skall lefva af jagt. Menniskan sjelf — så vigtigt det ock skulle vara att ega en större serie af oskadade ben utaf hennes skelett och synnerligen af hufvudskålar — är emellertid ej nödvändig att oftare finna, vi spåra henne ju otvetydigt i hennes verk, de skildrade flintredskapen. Dessa utgöra ju för oss tydliga vitnesbörd om hennes tillvaro; de tillhviska oss mången, om än så dunkel, saga från forntidens mångtusenåriga natt och låta oss äfven till en viss grad, med aningens fjerrglas, blicka in i vårt slägtes barnaålder, dess lif, dess kulturtillstånd och — genom samvaron med de utdöda djurens ben och de geologiska bildningarna — i den natur, hvari menniskan då lefde.

Det skulle möjligen vara på sin plats att ytterligare anföra en del af de öfvertygande bevis, som blifvit framstälda för att ådagalägga samtidigheten af menniskoredskapen och de utdöda djurs ben, hvilka finnas i flodbäddarna, men detta skulle här taga allt för stort utrymme i anspråk, hvarför vi lemna denna del af vårt ämne och öfvergå till framställningen af vår andra uppgift, nämligen de spår efter menniskans forna tillvaro, hvilka anträffats i de bildningar, som fått namn af bengrottor.

Större remnor och håligheter förekomma, såsom bekant, mångenstädes i bergen. Verkliga grottor