Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

äro deremot ej allmänna; de finnas mest i de trakter, der klipporna utgöras af kalksten, och det är derför just i sådana länder, der kalkberg mest förekomma, som vi hafva att söka de grottor, hvilka tjena till bevis för menniskornas äldsta tillvaro, alltså inom Europa uti England, Belgien, Frankrike, vissa delar af Tyskland o. s. v. Sådana grottor befinna sig stundom vid hafvets klippstränder, men det vida största antalet af dem tillhör likväl de branta bergväggar, hvilka begränsa flodernas dalar. De ligga höjda öfver den angränsande hafs- eller flodytan, äro än ensamma än flere invid hvarandra, och de utmynna åt hafvet eller floddalen till med en, stundom dock med två eller tre öppningar.

För grottornas bildning hafva i allmänhet flere orsaker samverkat. Hufvudsakligen är det dock här, liksom vid flodfårornas urhålkning, vattnet, som genom den fria kolsyra det vanligen innehåller, har löst upp lättlösligare delar af klippan, så snart det genom en liten spricka ell. dyl. kommit i tillfälle dertill; ofta hafva långväga källor, t. o. m. varma sådana, på detta sätt trängt sig fram genom berget och upplöst dess kalk. Källorna eller det sakta framsipprande regnet och dess små bäckar hafva emellertid ej alldeles uteslutande bildat grottorna; äfven den närliggande floden eller hafvet hafva ej sällan bidragit med sin större vattenmassa.

Men det är ej blott kemiska krafter, som härvid verkat. Äfven de mekaniska hafva spelat en vigtig rol, och denna mekaniska inverkan — hvilken på sätt och vis. redan finnes antydd i den romerske skaldens bekanta vers: »droppen urhålkar sin häll, en