Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

ring ju slits af att nyttjas» — den sker medelst de af vattnet medförda fasta partiklarnas gnidning och skrapning på klippan. Genom dessa förenade krafter har småningom en större hålighet uppstått; från dess väggar hafva då och då nedfallit afsplittrade stenar, och slutligen har der uppstått en mer eller mindre fullständig grotta.

På grund af detta bildningssätt är det naturligt, att grottorna skola vara af vexlande storlek och form. Än utgöra de djupt in i berget slingrande, smala och mörka gångar, som der och hvar utvidga sig till något större salar, än åter runda eller halfrunda kammare, som genom en öppning halft upplysas af dagens sol. Än äro de, såsom ofta är fallet i södra Frankrike, endast ett slags större eller mindre skjul under en framspringande klippvägg; dessa sistnämnda vilja vi till skilnad från verkliga grottor här nedan kalla klippskjul.

Sådana af naturen danade grottor hafva en gång tjenat menniskan till hemvist, och det är just de, som lemnat så vigtiga bidrag till kännedomen om vårt slägtes äldsta historia. På väggarna i de grottor, i hvilka de äldsta intygen efter menniskan finnas, kan man ej se ringaste spår efter inverkan af hennes hand; tydligen hade vårt slägte ej ännu