Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

uppfunnit något medel att med framgång betvinga den hårda klippan, ty derför voro de små verktygen allt för klena; menniskan måste då liksom de vilda djuren nöja sig med det njugga skydd, som naturen sjelfmant gaf. Utan tvifvel kom hon derunder ofta i kamp med djuren om herraväldet öfver dessa usla boningar, hvarvid än den ena, än den andra parten behöll stridsplatsen; man ser detta bäst deraf, att åtskilliga grottor omvexlande bebotts af menniskor och af vilddjur sådana som grottbjörn, grottlejon och grotthyäna.

De arkiv, i hvilka det blifvit oss förunnadt att läsa om dessa forntida menniskors öden, hafva ända in i vår tid legat förvarade i dessa grottor och de utgöras af sådana qvarlefvor från deras hvardagslif, deras kök och husslöjd, deras strider och jagter, hvilka af en eller annan anledning gått i arf till oss. De ligga ofta i stor mängd och uti mer eller mindre ansenliga lager i botten af dessa hålor sammanhållna dels af en s. k. grottjord, hvilken består af de här hopade, vid grottornas bildning återstående olösligare partiklarna af klippan, dels och företrädesvis af utfäld enkel kolsyrad kalk; denna senare har såsom sur kolsyrad kalk i löst tillstånd med vattnet nedsipprat från grottans väggar och dränkt igenom lagret på dess botten; der har den till luften afgifvit sin öfverskjutande kolsyra och i fast, olöst form åt bottenlagret vanligen förlänat en sådan stadga, att detta endast med våld kan sönderbrytas. Derigenom har emellertid den kolsyrade kalken oftast på ett utmärkt sätt skyddat de i bottenlagret förvarade föremålen för yttre åverkan såväl