Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

dalsluttningen bland täta buskar slingrande stigen och befinna oss i ett nu framför öppningen till en stor och vacker bergsgrotta, kallad Tron Magrite. Denna ligger ganska högt öfver flodens yta, är af en halfrund form, temligen hög i tak och genom sin breda öppning väl upplyst af dagens ljus. Det är onekligen med en egendomlig, mystisk, nästan hemsk känsla man första gången inträder i en dylik grottboning från den äldsta forntid. Men här är man omgifven af en så vacker natur, ja sjelfva grottan ser så pass behaglig ut, att det hemska intrycket efter hand försvinner. Då vi nämligen från den utanför dess öppning liggande terrassen vända våra blickar bort öfver floden och dess dal, kunna vi ej undgå att tycka, det grottans forna invånare haft att fröjda sig åt en förtjusande utsigt. Men då vi åter, efter omsorgsfullt letande bland gruset, lyckats hitta några små, utaf dessa menniskor tillhuggna flintskärfvor, eller ett par små bitar djurben, sönderslagna för märgens uttagande, så vexlar vår stämning igen, och vi kunna näppeligen afundas grottmenniskornas lott. Dessa små dyrbara reliker kalla snart fram för vår syn tafla efter tafla af en tid utaf brist och elände, då civilisationen var ett okändt begrepp och andens skatter ännu icke funna, då menniskan, mot de väldiga, rundtorn henne kringstrykande vilddjurens styrka väl hade att sätta upp till motvärn sitt förnuft, men ett förnuft understödt af så usla och kraftlösa vapen, att hon ovilkorligen ofta måste duka under i striden. Se här några af de djur, af hvilka man vid de ut förda undersökningarna funnit lemningar uti de olika lagren af grottans botten tillsamman med menskliga