Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

qvarlefvor: den ullhåriga noshörningen, grottbjörnen, grottlejonet, grotthyänan; då vi dertill stöta på renen och fjellräfven, så lyckönska vi oss utan tvifvel att ej hafva blifvit satta på jorden i denna tid, då äfven i vår verldsdels mildare nejder klimatet var så kallt och medlen att skydda sig mot denna köld så inskränkta. Slutligen torde, när allt kommer omkring, utsigten från denna grottas terrass ingalunda då varit så angenäm som nu, ty utan tvifvel var dalen då ej så djup, utan flodens yta låg sannolikt ej långt under grottans mynning. Dalen var ej så pittoresk och vegetationen ej heller så yppig utan snarare arktisk. Och dock, trots allt detta, finna vi här, utom de vanliga små flintredskapen och ett par genomborrade djurtänder, några, om än ytterst svaga, spår efter bildande konst, nästan de enda, som hittills blifvit funna i Belgiens grottor. De utgöras af en liten bild i elfenben, som har ett visst tycke af en sittande menniska och af ett par besynnerliga inristningar å renhorn, hvilkas andemening man ännu ej lyckats att tyda. I alla händelser äro dessa »konstverk», hur enkla de än förefalla oss, likväl af stort intresse, emedan de äro bland de äldsta man hittills känner från Europa. De kunde väl ge oss anledning till åtskilliga funderingar, men vi lemna dem och Trou Magrite för att fortsätta vår vandring. Efter att hafva korsat öfver en nu högt öfver flodens yta belägen slätt, hvars jord dock en gång i forntiden afsatts ur denna flods vatten, då den flutit ofantligt mycket högre och bredare än nu, nalkas vi åter dess strand, i det vi varligt stiga ned utför den branta dalväggen. Landskapet är här kanske än mer