Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

pittoreskt än vi förut under denna färd skådat. Vi passera den tillfälligtvis uppsvälda, forsande floden Lesse och befinna oss efter att hafva stigit uppför den motsatta dalsluttningen vid ingången till den mer än 80 fot öfver floden belägna grottan Trou de la Naulette. Här tända vi vår lykta — grottan är mörk som natten — och nedstiga försigtigt, fot för fot, genom den trånga gång, hvilken leder till den ganska djupt inuti berget befintliga, stora grottkammaren. Här bese vi vid lyktans matta sken de spår, som ännu finnas qvar efter de olika lagren, hvarest qvarlefvor af mammut och noshörning m. m. anträffats. Utan tvifvel har denna grotta mest varit ett tillhåll för vilda djur, men man har äfven, t. o. m. i de djupare lagren här funnit minnen af menniskan, bestående i skelettdelar. Det vigtigaste bland dessa fynd är den underkäk, hvilken är bekant under namn af »käken från la Naulette». Den visar flere märkliga egendomligheter i såväl form som tandsättning, genom hvilka den befunnits i hög grad närma sig till lägre racer, synnerligast vissa australiska folk, och den har varit föremål för en upprepad granskning af de lärde. Innan vi lemna denna grotta, måste vi i förbigående betrakta de ända till fottjocka stalagmitlagren med sina vackra, kristalliniska brottytor, äfvensom de från taket nedhängande droppstenarna. Sedan vi derefter ånyo kommit ut i dagsljuset och vandrat förbi en annan, ännu ej fullt undersökt grotta, hvilken torde komma att lemna goda bidrag till dessa forskningar, passera vi ånyo floden och stå nu vid ingången till den vackra, vidöppna och ljusa grotta, som bär namnet Trou de