Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

naturligtvis hörntänderna spelade hufvudrolen; äfvenså uppgifves, att några mycket råa krukbitar anträffats. Redskapen utgöras af flinta och ben och äro mycket primitiva. Djurverldens lemningar äro ungefär de samma som i de belgiska och engelska grottorna. Mammuten, noshörningen och grottlejonet funnos ännu, och grottbjörnen var i betydligt antal förhanden samt förtärdes synbarligen med god smak af grottinvånarne; äfvenså hästen och renen.

Tätt invid Frankrikes gräns, men likväl på Italiens område, ligger vid Medelhafvets strand helt nära Mentone en rad af grottor, hvilka ega ett stort intresse. Då man med bantåg reser öster ut från Nizza och stannar i den förtrollande lilla stad, som bär namnet Mentone, lönar det väl mödan, — om man för en stund kan slita sig ur detta paradis med sina tjusande utsigter öfver berg och dalar, haf och himmel, sina palmalléer, sina af gyllene frukter dignande orangelundar och sitt pittoreska, lefnadsfriska folk — att följa hafvets strand en half timmes väg österut. Strax efter passerandet af den italienska gränsen med dess i djupet bland klyftorna forsande ström, befinna vi oss i en natur, som är en helt annan än Mentones. Haf och himmel äro desamma, men jorden känna vi ej igen. Stranden, som stiger temligen långsamt upp, slutar vid inemot nittio fots höjd öfver hafvet, invid foten af gulaktiga, tvärbranta kalkklippor, hvilka liksom strandpartiet äro så öde och ofruktbara, att blott några försvinnande små euphorbiabuskar der och hvar kunna uppletas af ögat. Här är det som grottorna finnas. Man räknar dem till nio, men vi se dem ej alla på