Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

stenåldern visat, hvilka af skelettets ben härför användts och huru de blifvit sönderslagna. Det är de långa rörbenen som innehålla märgen mest samlad, och det är derför till sådana ben, som de bitar höra, hvilka i så stor mängd finnas i forntidens grottboningar. Ofta ser man ännu på dem märken efter hugget af den sten, medelst hvilken de påtagligen blifvit afslagna.

I denna grottas breccia finnas derjämte vid närheten af ingången tjocka lager af trädkol. Redan nu finna vi således i dessa trakter elden i menniskans ego. Huru den af henne framlockades, veta vi väl ej; men då vi se de vildaste, nu lefvande folkstammar i besittning deraf, kunna vi antaga, att man i forntiden användt liknande metoder, t. ex. gnidning af två trädstycken mot hvarandra. De menniskor, som bebott denna grotta, stodo utan tvifvel på en mycket låg kulturgrad, de voro tydligen råa vildar, som endast med svårighet kämpat för sin tillvaro. De visste icke att tillverka redskap af horn och ben — sådana har man aldrig funnit i breccian — och de hafva ej efterlemnat ringaste spår af bildande konst, inga inristningar, inga skulpturarbeten. Såväl den fullkomliga frånvaron af sådana lemningar, som ock flintredskapens råa form, hvilken, såsom nämndt, mycket närmar sig till de i flodbäddarna funnas, berättigar oss att antaga, det denna grotta varit bebodd i en jämförelsevis mycket aflägsen tid, ja att det är en af de aldra äldsta grottboningar man känner i Frankrike. Men vi ega ännu flere och dertill vigtiga vitnesbörd för denna grottbonings höga ålder. Om man nämligen något närmare granskar den breda,