Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

orubbade, åtskilliga fot höga pelare af breccian, som i sjelfva ingången till grottan reser sig ända från golf till tak, skall man snart uppdaga ganska märkliga förhållanden. Underst i breccian finna vi nämligen ett starkt kolhaltigt, svart, ett par fot tjockt lager, som innehåller brända ben och flintskärfvor i mängd; deröfver ligger ett tunt lager utan kol och med obrända ben och flintbitar. Ofvanpå detta åter se vi ett mer än fotstjockt hvarf af lösare, gulaktig flodsand med kiselstenar, men utan flinta och ben, deröfver ånyo ett mer än fotstjockt lager innehållande flintredskap och djurben sönderslagna af menniskor, samt öfverst vid taket nyare hvarf utan lemningar efter menniskans härvaro. Det gulaktiga sandlagret visar sig tydligen så väl genom sin vågräta strimning som genom sin öfriga beskaffenhet vara afsatt ur en vattenmassa. Fordom, då denna grotta var bebodd, befann sig således den lilla, nu nära hundrade fot djupare ned i dalen rinnande floden Vézère i jämnhöjd med denna grotta, i hvilken den vid en långvarig öfversvämning afsatt flodsandlagret. Då man betänker, huru lång tid det behöfs för en sådan flod att till sitt nuvarande djup urhålka sin dal, kan man derigenom få, om ock ej en bestämd måttstock, likväl en aning om hvilka ofantliga tidrymder förgått sedan den period, då grottan utgjorde en boning för de menniskor, hvilka här lemnat så många minnesmärken efter sig. Men vi lära derjämte af denna breccia, att innan sandlagret afsatt sig ur floden, hade grottan ej allenast under en lång tid stått något högre än flodens yta, utan äfven redan då varit ett hemvist för menniskor;