Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

derom vitnar det tjocka, kolhaltiga, flintredskap och slagna djurben innehållande lager af breccian, som finnes under flodsandlagret.

Det närmare betraktandet af denna grottas breccia eger för oss ett stort intresse, emedan vi t. o. m. sjelfva kunna derstädes ännu kontrollera de öfver grottboningens ålder och beskaffenhet dragna slutsatser.

Nedanför grottan finnes vid bergkanten ett annat stycke breccia, som innehåller föremål af samma beskaffenhet som de nyss beskrifna: häraf kan man sluta till, att denna station varit bebodd af ett folk med samma kultur under mycket lång tid, och ännu sedan floden dragit sig djupt ned i sin fåra.

Men vi lemna nu Le Moustier och följa floden Vézère i dess sköna dal, utmed vackert brutna klippor och öfver leende ängar, genom skogsdungar, der vinrankan i vildt, ogeneradt tillstånd slingrar sig uppefter trädens stammar och bildar de prydligaste guirlander från topp till topp, från gren till gren. Under det vi färdas fram genom sådana, nu så leende nejder, hvilka dock fordom varit ett köldens hemvist, kanske med polarlandens dystra natur, utpekar man för oss på flodens vestra sida den plats, der en gång den vigtiga grottstationen la Madelarne varit belägen. Nu se vi på denna forntida boningsort framför klippan eller klippskjulet endast en grönskande äng, men lyckligtvis hafva museerna och forskningens annaler uppsamlat de dyrbara lemningar, hvilka jorden här troget förvarat till vår tid. På grund af dessa lemningars beskaffenhet vet man, att denna grottstation tillhört en senare tid än Le