Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

några prydnader, bestående af genomborrade snäckor från Atlanten. Man har på grund af detta fynd antagit att grottan, förut bebodd af grottmenniskor, slutligen tjenat dem till begrafningsplats. Då man emellertid börjat tveka, huruvida ej de ytliga lagren af breccian med sina skeletter, liksom de vid Aurignac m. fl. ställen, snarare härröra från en senare stenålder, torde det med den grundsats, vi från början uppstält, vara bäst att ej fästa oss för mycket vid dem. Så mycket bör dock anmärkas, att hufvudskålarna äro temligen långa (dolikocefala) och att å de andra skelettbenen finnas några ganska egendomliga drag, samt att de tillhört storväxta individer.

Nu passera vi öfver floden, och följande utmed dess vackra, trädbevuxna strand gå vi snart förbi den rymliga grottan Gorge d'Enfer, der bland annat åtskilliga redskap af horn och ben anträffats, till den sista stationen i denna dal, den bekanta Laugerie, hvilken af flere skäl äfven från fornforskarens synpunkt innefattar två stationer, Laugerie Haute och Laugerie Basse. Dessa båda utgöra ej egentliga grottor, utan endast klippskjul, d. v. s. den vida plats, der dessa stationer ligga, omslutes af den tvärbranta, halfcirkelformiga klippan, hvilken der och hvar bildar ett väldigt, halft öfverhängande tak eller skjul. Vid foten af denna klippa ligger den ofta djupa breccia, ur hvilken man framletat mången dyrbar fornsak. Vid Laugerie Haute har man anträffat ett antal af de ganska väl huggna flint-spjutspetsar, som karakterisera den s. k. Solutré-typen (se Bild 40), men denna station, Laugerie