Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

alltid åtföljer ett klippras. Skelettets ställning var nämligen följande: fötterna vända mot klippväggen till, hufvudet mot floden; hela skelettet liggande på sidan, hopkrupet; venstra handen under venstra hjessbenet, högra handen under halsen, knäen böjda och uppdragna ända till armbågarna, den ena foten nära bäckenet; detta sistnämnda liksom ock ryggraden krossade genom ett hörn af det stora öfverliggande blocket — de öfriga skelettdelarna deremot oskadade och i orubbadt, naturligt läge. Hela skelettets ställning gör intryck af ätt hafva tillhört en person, som böjt sig åt sidan för att undvika det fallande klippblocket, men ej hunnit undan, utan blifvit kullkastad och dödad deraf. Invid detta skelett anträffades tjugo mer än tumslånga, vackra hafssnäckor (Cypræa pyrum och lurida), tillhörande Medelhafvets fauna och således förda långväga från. Af dem lågo några vid pannan, en vid hvardera öfverarmen, några vid hvartdera knäet och några vid hvardera foten; af detta deras läge kommer man ovilkorligen att tänka på armband och vadband, fotband och diadem. Alla voro de af menniskohand genomborrade, troligen för att bäras i remmar. I jorden öfver och omkring skelettet anträffades många redskap af flinta och renhorn, en del af de senare med inristade bilder. Beträffande skelettbenens anatomiska karakterer kan här endast nämnas, att hufvudskålen är lång och smal (dolikocefal) med låga ögongropar, men eljest af en form, som ännu finnes representerad i vår tid. Några af de öfriga skelettbenen ega deremot ganska anmärkningsvärda egendomligheter. Då emellertid beskrifningen af detta intressanta skelett ej ännu